1. PÅSKBERÄLTELSE AV FR LARS

    Innan du läser betraktelsen nedan, läs gärna om Emmausvandringen i Lukas Evangelium 24:13-32

    En lång vandring

    Två personer kom vandrandes på vägen från Jerusalem till den lilla byn Emmaus, nån mil därifrån. Det var Jesus farbror Kleopas, bror till sankt Josef, och du. De pratade om det otäcka som hänt i staden under påsken, hur deras hopp, Jesus, som de trodde var Messias, hade gripits, dömts till döden av romarna och slutligen ömkligen blivit uppspikad på ett kors för att dö. Vad var det som hade hänt? Var Jesus Messias, Guds son, eller inte? Om han var Guds son, hur kunde han då dö på detta ynkliga sätt. Korsfäst som en rövare. Ja, romarna hade till och med korsfäst två rövare bredvid honom som för att visa att Jesus bara var en simpel bedragare. Det fanns ingenting heligt med honom. De hade krönt honom med en krona av taggigt törne och satt upp en skylt ovanför hans huvud, där det stod att han var Jesus från Nasaret, Judarnas Konung, för att håna honom och alla oss som hade följt honom. Nu var han död. Vi hade alla sett hur en romersk soldat hade stött in ett spjut i hans bröst för att visa att han var död. Blod och vatten hade kommit ut. Jesus, Guds son, var död. Ändå hade han utfört så många underverk. Han hade botat sjuka och drivit ut onda andar ur besatta människor.

     Han hade berättat om sin fader, Gud, Skaparen, och hur Gud älskade alla människor. Hur hängde allt ihop? Hur kan en bedragare göra sådana verk som Jesus hade gjort, och förklara vem Gud verkligen är, och förklara vad lagen verkligen gick ut på: kärlek. Att älska Gud över allting och sina medmänniskor som sig själv. (jfr Matt 22:36f). Det hade aldrig en rövare kunnat komma på att säga… väl?

     En okänd vandrare

    Någon kom fram till de två och slog följe med dem. Han frågade vad det var de pratade om och de började berätta för honom. Om Jesus. Om hans verk. Hans lärjungar och hans lära. De fortsatte att berätta om hans nesliga död, och om hur ett hysteriskt fruntimmer som hette Maria och som kom från Magdala hade skrämt upp dem alla med en spökhistoria om att hon mött Jesus och att han levde igen. Han hade uppstått sa hon. Fruntimmer! Vem kunde lita på vad de yrade om?

    Främlingen harklade sig och frågade varför de var så sena att tro på vad Maria hade sagt. Allt hängde samman, förklarade han, från Jordens skapelse och Adam och Evas syndafall, till Abraham och Guds förbund med sitt folk. Till Juda land med kung David och hans son kung Salomo, fredskungen, och de profeter som Gud hade sänt till folket. Hur alla de olika skrifterna i den heliga skrift pekade just på Messias och hur han måste lida och dö för att sona människans synd så att de inte skulle dö den eviga döden. Jesus tog på korset döden på sig själv. När Jesus uppstod visade han Maria och alla människor att de är inbjudna till det eviga livet med Gud, till himmelen. De två lyssnade förstummade, och i deras hjärtan brann det som en eld av hans ord, och de mindes att Jesus hade sagt att han kommit för att ”tända en eld över hela världen” (Luk 12:49). Nu var de framme i Emmaus och de två vännerna bjöd in främlingen att äta hos dem. Han tog ett bröd, välsignade det och bröt det, precis som han hade gjort när de för sista gången ätit måltid tillsammans, där i Övre Salen inne i Jerusalem, där de samlats för att äta påskamåltiden (jfr Luk 26:26).

    Då plötsligt kände de igen honom: det var ju Jesus. Han levde! Maria från Magdala haft rätt. Jesus levde. Det här bevisade väl, om något, att han måste vara Guds son!! Messias. Jesus hade dött och uppstått för människorna, för att vi skall få leva i himmelen. Han instiftade den heliga Eukaristin för att leda människorna till livet. Att äta det bröd som nu var hans kropp leder till evigt liv (jfr Joh. 6:48,51.

    Emmaus i våra liv

    Vi vet att den ene av Emmausvandrarna hette Kleopas. Kanske var han bror till sankt Josef. Den andre vandraren förblir namnlös, men kanske är det du? Eller jag? Kleopas var en lärjunge, även om han inte var en av de tolv utvalda apostlarna. Han hade vandrat med Jesus och lyssnat på honom och sett vad han gjorde. Kleopas är en bild av kyrkan. I nära tvåtusen år har kyrkan vandrat med Jesus och lärt sig mer och mer om honom. Kyrkan har tillgång till de heliga skrifterna som tände de tvås hjärtan. Också i kyrkans hjärta brinner en låga. En önskan att göra Jesus känd för alla. En kärlek till Gud och till medmänniskorna. Jesus vandrar med henne och med dig och mig, ”Vi kan ej höra stegen, han

    nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här” som vi sjunger i en gammal fin, svensk julpsalm (Svps 115:2).

    Läs gärna Emmausberättelsen (Lukas 12:13-32 igen och meditera stilla över hur din relation med Gud ser ut. Brinner det som av en eld av kärlek inom dig? Älskar du dina medmänniskor? Vandrar du med kyrkan genom livet med kyrkobesök varje söndag och genom att lyssna på vad kyrkan genom hennes Påve och tros-magisterium har att berätta? Gör vi det, då går vi på livets väg och vårt hjärta fylls av glädje och en lust att förkunna för hela världen att

    ”Jesus är uppstånden! Jesus lever! Jesus ger oss livet! Hallelujah!”

    Amen.

    Fader Lars Dahlander

”GLORIA IN EXCELISIS DEO”


Kära bröder och systrar!

  Nu kommer vi till årets slut, det vill säga 2021, enligt allmänna kalender. Men vi som katoliker börjar ett nytt år – det liturgiska året med Advent.  Båda folk i kyrkan och folk utanför är medvetna om att Julen kommer. För oss är det inte bara en årlig fest utan framförallt ihågkommandet av vår Frälsare Jesu Kristi födelse. Enligt Skriften sjöng änglarna “Gloria in excelsis Deo” det vill säga ”Ära i höjden åt Gud” (Luk. 2:14).

Vi skulle förena våra röster med dessa änglarnas och prisa Herren Gud Fadern för den största gåvan - Jesus Kristus - vår Herre och Frälsare. Vi har många anledningar att tacka Gud. För det första skall vi tacka Honom för vårt liv och sedan tackar vi Honom för kristna – katolska - tron som han har givit oss.

I vår församling har året 2021 varit ett år av några ändringar. Vår älskade kyrkoherde, fader Martin Ferenc flyttade till Helsingborg församling och fader Damian Eze och fader Lars Dahlander tog hans plats. Vi tackar fader Ferenc för alla hans märkvärdiga insatser och ber att Gud skall välsigna honom. Vi ber också om den Helige Andes ledning för fader Damian och fader Lars.

Pastorsexpeditionen (alltså kontoret) har flyttats från Drottninggatan 38 till Tingvallagatan 1A där administrativarbetet pågår.  

 Pastorala arbetet fortsätter. Heliga Mässa firas varje dag i Karlstad och regelbundet i Arvika, Sunne och Kristinehamn. Vi planerar att etablera katolska kommunitet (där katolikerna kan samlas till bön, trosundervisning och heliga Mässa) i Filipstad, Torsby, Töcksfors, och andra städer inom vår församling. Vi ber om Guds nåd och ledning.

Vi tackar våra duktiga och goda kateketer för deras generösa insatser, vår begåvad organist och växande kören, våra duktiga ministranter och alla som bidrar med sina tid och karisma till församlingens uppbyggelse.

Vi har ett provisoriskt församlingsråd, en vaktmästare och en sekreterare. Hjärtligt tack till alla dessa församlingsmedlemmar som ställer upp. Till alla som hade lämnat men har nu kommit tillbaka till kyrkan, säger vi ”Välkomna hem”. Till alla andra som lämnade Katolska kyrkan och alla människor i Värmland, säger vi, ”Dörren är öppen. Herren är här. Välkomna”.

Advent är en förberedelsetid – en reträtt tid. I vår församling har vi skapat tillfälle för privat och allmän bön, reflektion och bikt. Mellan måndag den 20:e december och torsdag den 23:e december finns tillfälle till privat bön inför det Allraheligaste Sakramentet och bikt mellan kl. 17.00 och 17.50. Mässa firas kl. 18.00. På tisdag den 21: a december och torsdag den 23:e december firas Mässa även kl. 12.00 med tillfälle till bikt innan Mässa.

Julaftons Mässa firas kl. 22.00 och på juldagen firas Mässa kl. 9.00 och kl. 11.00.

Ytterligare information om mässtider finns i tabellerna.

Jag önskar alla församlingsmedlemmar en fruktbar Adventstid, en välsignad Jul och en riktig Gott Nytt År. Må Vår Fru av Rosenkransen, Kristi Moder och Kristnas Moder, be för oss.

Fr. Damian O. Eze

(tf. Kyrkoherde).

tta är en text. För att redigera texten, klicka här och ersätt den med ditt eget innehåll.

 

Fader Lars Dahlander - en kort presentation

Jag heter alltså Lars men alla kallar mig och har alltid kallat mig Lasse. Om någon kallar mig Lars så blir jag nervös. Min mamma kallade mig Lars när hon var arg på mig. Jag är född och uppväxt i Västergötland, i Skövdetrakten. Men jag har bott under nästan trettio år i Göteborg, det är därför jag talar göteborgsdialekt. Jag har inte mycket till kristen bakgrund, och definitivt ingen katolsk, från min uppväxt. Jag döptes i Svenska kyrkan och min familj var ganska sekulariserad, även om jag gick i söndagsskola och vi gick till kyrkan på Första Advent för att få sjunga de vackra Adventshymnerna. Men när jag kom upp i de övre tonåren fick jag plötsligt en personlig tro och började engagera mig i Svenska Kyrkans ungdomsrörelse. När jag var runt 18 år bestämde jag mig för att jag ville bli präst. Jag sökte in på ett lutherskt teologiskt seminarium och blev antagen. Tyvärr, eller kanske snarare som tur var, med facit såhär i hand krockade det med att jag måste göra min värnplikt. Jag valde att göra en vapenfri värnplikt. Som kristen ville jag inte lära mig döda människor. Jag tjänstgjorde som barn- och ungdomsledare i en församling hos Svenska kyrkan i Angered, som är en förort till Göteborg. Där tappade jag min tro. Det var inte kyrkans fel utan mitt. Jag hittade helt enkelt den breda vägen med alla dess synder. Tobak, sprit, fruntimmer. Sen vandrade jag lugnt på denna breda väg utan Gud under många år. Jag studerade först kulturveteenskap och klassiska språk innan jag bytte bana helt och började jobba inom servicesektorn som fastighetsskötare och trädgårdsarbetare. Jag var också under ett par år anställd på en kyrkogård som dödgrävare och kyrkovaktmästare. Där kom jag i kontakt med begravningsentreprenörerna och deras arbete och tänkte att det där vore något för mig. Att få göra vackra och värdiga avslut för en människas liv och få hjälpa de anhöriga med allt det praktiska som måste göras vid ett dödsfall. Där kunde man verkligen hjälpa andra. Det vore något att syssla med det. Sagt och gjort, jag blev begravningsentreprenör och det är det bästa arbete jag någonsin har haft. I samband med en begravning hos Franciskanerbröderna i Jonsered kom jag i kontakt med den katolska kyrkan och blev både imponerad och nyfiken. Dessa människor trodde verkligen på uppståndelsen. Här älskade man Jesus märkte jag och kontaktade församlingen Kristus Konungen i Göteborg. Jag ville veta mer och jag fick gå i trosundervisning i två år innan jag upptogs i kyrkans fulla gemenskap och konfirmerades av biskop Anders. Här, i katolska kyrkan,  kände jag mig hemma. Här ville jag vara, kände jag. Efter ett par år kom min prästkallelse smygande tillbaka och jag kontaktade stiftets prästseminarium och fick åka dit på en kallelsereträtt. Det kändes hel rätt. Jag kände att Gud ville ha mig där. Att Gud drog mig till prästämbetet. Sex års hårda studier i filosofi och teologi väntade, varav de sista två åren på engelska i Rom. Med Guds hjälp klarade jag av det och blev prästvigd den 11 juni 2016. Mina första månader tjänstgjorde jag hos Jesuiterna i Sankta Eugenia i Stockholm. Sen skickades jag som kaplan och stiftspräst till Vår Frälsares församling i Malmö innan jag hamnade här i Karlstad.

Jag brinner för barnen. De måste känna att de är viktiga för kyrkan och välkomna här. Jag fick mycket inspiration i Eugenia, där jag såg att det var barnen som drog in föräldrarna i kyrkan när det överallt annars brukar vara tvärtom. Jag brinner också för arbetet med intellektuellt funktionshindrade personer och är kaplan för Tro och Ljus i Sverige. Tro och Ljus är en kristen rörelse för familjer som har en handikappad medlem. Vi kan lära oss mycket av dessa våra bröder och systrar. Bland annat hur man tar emot Jesus Kristus med glädje och kärlek, som ett barn. Så som Herren manar oss att göra när han säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin (Mark 10:15). Jag vill att församlingen skall vara som en stor familj där vi tillsammans vandrar på Guds vägar mot Guds rike. Att vi hjälper varandra och gör olika saker så att vi kan komplettera varandra. Kören kan sjunga. Kateketerna kan undervisa, städerskan och vaktmästaren gör så att det går att fira Mässa i kyrkan. Kort sagt, vi behöver varandra. Så därför, låt oss be för varandra. Be gärna en bön för mig. Jag har haft några tuffa år med hjärntumör, hjärtfel och två månader på sjukhus för Covid 19. Jag är frisk nu men väldigt svag.

Jag ser fram emot att få komma hit till Värmland. Jag har redan lärt mig första versen på Ack Värmeland Du Sköna. När jag var ung höll jag på Färjestad i ishockey. Efter alla år i Göteborg försvann ju det men det är ändå spännande att vara här i Färjestads egen stad. Jag ser fram emot att få träffa er alla och ser det som en utmaning och ett privilegium att få vara här och verka som er präst. Gud välsigne er alla.

Lars Dahlander


Julberättelsen ur ett annat perspektiv


Åsnan Gustafs äventyr

Hej på er allihop. Jag heter Gustaf och är en åsna. Jag har precis blivit köpt av en snäll men lite konstig familj. Mannen, som köpte mig, är en snäll man som jag har träffat på byggarbetsplatserna runt omkring Nasaret ibland. Han heter Josef och är byggnadssnickare. Han är snäll. Han slår aldrig oss åsnor utan klappar oss och ger oss lite gräs att äta istället. Hans fru är en mycket ung flicka som heter Maria. Hon är otroligt snäll, det ser man i hennes snälla, vackra ögon att hon är. Hon brukar komma och sjunga för oss åsnor och för de andra djuren ibland. Hon verkar tycka om alla, både människor och djur, och vilja alla väl. Hon sjunger otroligt vackert. Nu är hon väldigt rund om magen för hon skall snart föla, eller föda barn som man säger när det gäller människor. En dag gav Josef mig lite extra hö att äta och så lyfte han upp Maria på min rygg och sa till mig att ”Ledsen Gustaf, men vi behöver resa till Betlehem. Kan du hjälpa oss och bära Maria, hon orkar nog inte gå så långt. Men jag skall gå bredvid dig så att det inte blir för tungt”.

Så gick vi då. Det var långt, men Josef skrattade och skämtade och kliade mig mellan öronen, och Maria sjöng och kliade mig mellan öronen hon också. Så kom vi fram till Betlehem. Josef skulle visst registreras där av nån anledning. Konstigt och knäppt att han inte kunde få göra det hemma i Nasaret, men så var det.  Josef och Maria försökte hitta nånstans att bo men det var fullt överallt, så de fick bo nere hos mig och Oxen Anders i djurens del av huset. Tur för dem. Vi djur är mycket snällare än de där dumma människorna som mest skriker och slår på oss åsnor med rep.

En natt kom det en massa nyfikna fåraherdar som ville titta på något som låg i min och Anders matkrubba, sen kom en massa konstiga varelser flygandes och lovsjöng Gud. ”Hosianna i höjden” sjöng de. Sist kom det en flock bräkande får som tillhörde som tillhörde fåraherdarna. Fåren bräkte och herdarna höll på hela dagen med att titta i vår fina krubba. Men nu var vi hungriga, jag och Anders, så bort med alla får och herdar, nu måste vi äta. Vi körde ner våra mular, Anders och jag, men där fick vi tji. Ovanpå det goda höet låg någonting i vägen. Den hade små händer och fötter som den sprattlade med. Det var en människobebis. Och nu såg jag att Maria var mycket smalare. Hon måste ha fölat när jag sov. Det går inte att äta en bebis. Vi är väl inga ökenvargar heller, Anders och jag. Vi äter hö och dricker vatten. Josef kom fram till oss, kliade oss bakom öronen och berättade att barnet var Marias, men inte hans. Han tänkte visserligen ta hand om det som sin egen son, men pojken, för det var en liten pojke, var Guds son. Han skulle heta Jesus, som betyder att Gud räddar. Guds son hade kommit till världen för att rädda alla människor. En ängel hade kommit och frågat Maria om hon ville vara snäll och föda Guds son till världen och hon hade svarat ja. Josef var hennes fästman och skulle hjälpa till med att uppfostra pojken och ta hand om barnet och Maria. Jesus skulle ju bara rädda människorna, det tyckte Anders och jag var snålt, men Josef lovade att tala med Jesus om oxarna och åsnorna också, så att det skulle gå bra för oss med.

Plötsligt blev det bråttom. Josef berättade att han drömt att barnet var i fara. Vi måste lubba iväg ner till Egypten undan en massa mordiska soldater. Så vi gick den väldigt långa vägen ner till Egypten och vi klarade oss allihop. Anders var kvar i stallet, han var utom fara hade Josef sagt. Maria höll lille Jesus som ett litet knyte i famnen under hela resan och de klagade inte ett enda ord fastän an var helt nyfödd och hon måste ha varit väldigt trött. Vi kom ner till Egypten och stannade där ett tag hos en snäll gammal farbror som vi fick bo hos, sen fick vi gå hem till Nasaret igen. Jesus växte upp och blev en snäll snickare han med, precis som Josef. Sen började han gå runt för att rädda alla människor, och han predikade att människorna skulle sluta vara dumma mot varandra och lyssna på Gud istället. ”Omvända sig” kallade han det. De var en snäll familj att bo hos, Josef, Maria och Jesus och jag trivdes där. Tänk att Guds son har ridit på mig. Gud har skapat mig men jag har burit ner hans son ända till Egypten. Det ni!

God jul alla snälla människor och Guds rikaste välsignelse. Kom ihåg att Jesus älskar dig och kom ner till jorden för att rädda just dig. Amen

En välsignad adventstid och en god, välsignad jul önskar fader Lars Dahlander